Hemkomst / Homecoming 
En installation bestående av sex separata verk i Japandalen i Göteborgs botaniska trädgård.
17 juni – 29 oktober 2023.

Pappas gestalt blev en del av Japandalens blommande grönska. Avsikten var att hans skepnad skulle växla mellan närvaro och frånvaro för att till slut ingå i naturens kretslopp.
Denna effekt kunde uppnås genom användningen av ett textilt material vars lätthet och transparens varierade bildens genomskinlighet från full tydlighet till att nästan helt försvinna in i ljus, luft och grönska. 

Hemkomst
 – Vill se min far vara det han längtade efter – natur. Låta honom komma på hembesök, till den vackraste av trädgårdar. Svävande mellan närvaro och frånvaro. Genomskinlig. 
– Och smärtan? 
– Ja, även den – en hägring. Vinden befriar från allt.
Mellan växter, jord och berg framträdde faderns gestalt för att sedan åter försvinna in i bländande ljus och växande dunkel.

Installationen ingick som del i ett samarbete mellan Konstepidemin och Göteborgs botaniska trädgård.

Homecoming
An installation consisting of six separate pieces in the Japanese Dell.

– I want to see my father become what he longed for – nature. To let him come back home for a visit, to the most beautiful of gardens.
Swaying between presence and absence. Translucent. 
– And the pain? 
– Yes, also this – a mirage. The wind brings relief from it all.
Between plant, soil and rock the father appears, to disappear again into blinding light and fluttering shadows. 

Faderns natur 
Under hösten 2023 visade konstnären Nils Ramhøj ett antal verk i Japandalen i Göteborgs botaniska trädgård, nära Änggårdsbergen och Sahlgrenska sjukhuset. Verken är en del av hans mångåriga arbete med att gestalta sin bortgångne far, vilket beskrevs i Arche 66-67. Titeln på projektet i Botaniska var Hemkomst. Ramhøjs fadersmålningar utgjorde här förlagor till bilder som trycktes på stickad polyester, ett material som är genomskinligt, så att verken kunde beskådas från två håll. I informationsmaterialet betonar konstnären hur hängningen innebar att hans far på sätt och vis fick komma hem. Fadern skulle uppgå i, bli och vara det han allra mest hade längtat till under sitt liv: natur. ”Svävande mellan närvaro och frånvaro. Genomskinlig.” Fadern tog plats i naturen, samtidigt som han smälte samman med den. Den egna identiteten som människa och far anonymiserades i det större sammanhang som allt levande utgör, den cykliska rörelsen från liv till död och åter till liv: det kretslopp som vi tänker oss är evigt, men som i vår nuvarande apokalyptiska föreställningsvärld är hotat av klimatförändringar. Hur länge till kommer naturen att alstra nytt liv?

Fadern har en mångfald symboliska kopplingar till naturen. Som stamfader är han den rot som av- komman (the offspring, på engelska) slår ut ifrån. Han är startpunkten för det organiska livet och även den som i en agnatisk ordning ger namn åt släkten, något som Ramhøj anspelade på genom att han i denna kontext försåg verken med namn som knyter an till det latinska klassifikationssystemet för växter (”Ramhojaceae erecta”). Faderns ansikte, hans lemmar och konturer ställdes i utställningsprojektet sida vid sida med knotig bark och slingrande grenar. Att det rör sig om den döde fadern aktualiserar även faderns offer: att fadern offras för att hans barn skall få leva. En variant på ritualen ges i Carl Larssons omdiskuterade monumentalmålning Midvinterblot (1915), installerad i trapphuset på Nationalmuseum, vilken gestaltar en hednisk kung som ger upp sitt liv för att bryta upprepade år av missväxt. Händelsen finns beskriven i Ynglingatal, en icke bevarad fornnordisk dikt som citeras i Snorre Sturlassons Ynglingasagan, från medeltiden. Fadern har en typ av pakt med naturen, han kan förändra dess lopp.

Konsten kring sekelskiftet 1900 var upptagen av motiv som naturens kretslopp, kulturens förfall och civilisationens undergång, teman vilka låg i tiden, precis som under vår era. Politiska omvälvningar och globala militära konflikter tornade upp sig över framtiden och kastade skuggor över nuet. Fanns det inga trovärdiga fadersgestalter som kunde skapa trygghet och tilltro till livet? Desperat sökte sig stora delar av västvärldens befolkningar till hårdföra populister med förenklade verklighetsbeskrivningar. T.S. Eliots dikt Det öde landet (1922) lyfts ofta fram som ett tongivande uttryck för tidskänslan. Till vissa delar byggde Eliot sin dikt på det kända och omdiskuterade antropologiska verket Den gyllene grenen (1890) av James G. Frazer, som bland annat gjorde gällande att fadersoffret var en grundläggande berättelse i alla kända kulturer, närmast en universell myt. Eliots dikt brukar tolkas som en bild av människans sökande efter sanning och mening i den moderna världens tomma öken. Detta öde land kan endast vitaliseras genom ett ingripande från fadern, som kanske omfattar att han offras.

Som inte minst Ramhøjs konst visar är fadern alltid dubbel: han är såväl den individuelle fadern som en symbolisk representant för samhället. Den konstnärliga bearbetningen, inte minst genom upprepningar, förhöjer bilden av Ramhøjs far och lyfter upp honom till en symbolisk nivå. Hans skröplighet och sorg utesluter inte att han samtidigt bär upp sin fadersroll; denna framstår som en oundgänglig del av faderns natur, av en struktur som till viss del är oavhängig individerna som inkarnerar den – precis som fadern också är en del av naturen, som Ramhøjs senaste iscensättningar av sin konst visar.

I ett fotografi har Ramhøj sänkt ned en bild av fadern under en vattenyta. Han berättar att greppet syftar på att hans far vid ett tillfälle försökte ta sitt liv genom drunkning. Bilden aktualiserar temat kring faderns offer liksom den outhärdliga och närmast tabubelagda tanken att fadern inte vill leva. Fadern som ger liv måste vilja leva, även om han kan dö. I sitt arbete med sin Fars bild håller Ramhøj honom vid liv. I olika miljöer och med olika versioner av motivet uttrycker konstnären en outtröttlig vilja till fadern. Faderns historia fortsätter genom införlivandet i naturen, där de åtskilliga verk som de facto blev stulna från Botaniska återigen blir varianter på den offrade fadern. Naturen har tagit emot fadersoffret. Och kan därmed födas på nytt.

Text av Johannes Nordholm Leg. psykolog och konstpedagog för Arche CHE 2023 86-87

Naturreflektioner

En utställning i galleri Floras Rike i Göteborgs botaniska trädgård.

17 juni – 18 juli 2023

Ytan speglar djupet. 

Letar motiv längs floden. Bilder strömmar förbi. Ger upp, hittar ändå inte något när jag letar. En träskiva kommer min väg. Fulltecknad med tidslinjer. Mina egna streck behöver gräva sig ända in under ytan. 

Vänder blicken inåt. Minns fostervattnets tid. Under bron rinner uråldrigt vatten i ett evigt flytande nu. Sväller och svämmar över. 
Vem vågar bada här?

Fortsätter gå nedströms längs virvlande vatten. Känner flodens dragningskraft. Mitt inre följer en sugande virvel. Snurrar allt fortare. Floden omsluter och suger mig ner under ytan. 
Måste blunda.

Virvlarna och drömmen drar mig neråt. Allt djupare. Öppnar ögonen upp mot ljuset. Ser att luften inte räcker.
Ge upp!

Släppte allt och blev befriad från allt.
Allt är över. 
Lugn stiger jag nyfödd upp mot ytan.

’#Meaning of Home_2022’
Exhibition and an international exchange to Novi Sad, Serbia.
Supported by the Swedish National Artist fund (Konstnärsnämnden).